SUCCÈ FÖR
EVA RYDBERG & SVEN MELANDER
i "GRÖNA HISSEN

Skrattfest i Hissnande tempo

Det var länge sedan jag skrattade så tårarna rann, men Eva Rydberg som mesiga Wivianne har en mimik, ett kroppsspråk, en kvalitet som är få förunnat.Trots att man känner igen Bofinken Knut känns det integammalt. Nej Eva Rydberg är själva hissen om ni förstår vad jag menar. De andra får finna sig i spela på en annan planhalva. Och tillsammans blir det en skrattfest av stora mått.
Det må kallas nepotism men Jan Richter ska ha en stor eloge för ett sådant levande ochroligt språk. Pjäsen skrevs 1915 men rent språkligt sett är den fräsch.
Att sprit och berusade människor kan framkalla sådana skratt är märkligt. Att försök till otrohet med grannen, som är lika mesig, också är roligt är nästan lika märkligt. men det blir faktiskt roligt tack vare sagda Eva Rydberg.
Sven Melander är Sven Melander oavsett om det handlar om Lloyden, Werner & Werner eller Rulle. Gillar man honom där så gillar man honom här. Att hans dialekt är vackert skånsk bidrar till jublet uti denna stad. Men skådespelare? Svaret blir nej, men därmed inte sagt att han är dålig, fördet är han inte. Han passar utmärkt som tråkig bankkamrersom tycker det är roligare med internrevision på banken än att åka till Monte Carlo. Att han sedan är utmärkt på att gå mesigt inåt med fötterna förstärker kamrerstypen. På något märkligt sätt passar han ihop med Eva Rydberg. Han låter henne göra jobbet och passar snyggt.
De övriga bildar ram runt huvudfigurerna och Håkon Svenson kan stundtals vara riktigt bra.
Första akten går i ett hissnande tempo, andra akten faller rätt platt. man fattar hur det ska sluta och endast Eva Rydbergs sanslöt knallrosa tofflor får det att lysa till.
BIBI HÄGGSTRÖM
Sydsvenskan Lördag 30 november 1996

Rydberg och Melander gör succé
med "Gröna Hissen"

Eva Rydberg och Sven Melander kompletterar varandra strålande i en smakfull och väl genomtänkt uppsättning av Avery Hopwoods "Gröna Hissen". De har roligt, både med varandra och åt varandra. Publiken stormtrivs och vrider sig av skratt i nära två timmar. Det luktar succé, skriver HD:s recensent Peter Johnsson.
"Gröna Hissen" har inte spelats i Malmö sedan 1934. Då med Gösta Ekman den äldre som banktjänstemannen Gustav Edstrand. Nu sextiotvå år senare, är det Sven Melanders tur att axla rollen som den mesige och utomordentligt präktige hemmamannen i Avery Hpwoods fars från 1915, något som han klarar med bravur.
Handlingen är i regissören Hans Bergströms version förlagd till ett högborgerligt hem i 1940-talets Malmö. med en skicklig manusbearbetning av Jan Richter och en ordentligt genomtänkt scenografi av Håkan Andersson får uppsättningen en ordentlig stomme att luta sig emot. med utsmyckningar som bildbandet under pausen, fyllt medannonser från dåtidens reklamkampanjer, bygger man på den goda grunden. Allt är så i detalj väl genomtänkt och välplanerat att man sammantaget inte kan låta bli betrakta "Gröna Hissen" på Palladium som en given publiksuccé.
Louise är till döden uttråkad av sin man Gustav, en banktjänsteman som är mer intresserad av internrevision och frimärken än att svänga de lurviga. Hon går därför
ofta ut och roar sig med sin ungdoms kärlek Willy Lüning, Thomas Engelbrektson. Efter ett samtal med John inser Gustav, om än bara till en viss del, vad som händer bakom hans rygg. I grannfamiljen utspelar sig samtidigt ett liknande drama. Wivianne får nämligen reda på att även John träffar någon annan.
När Louise och John sedan går ut för att roa sig på respektive håll, passar Gustav och Wivianne på att tänja lite på gränserna. Men det visar sig tära på krafterna att tänja på gränserna, varför de båda absolutisterna beslutar sig för att blanda ihop var sin uppigande drink. Och det är nu som Eva Rydberg kommer till sin rätt. Med ett ansikte av gummi och en kropp utan ben, låter hon, till publikens stora förtjusning,Wivianne blomma ut i hela sin berusning. Det ena galna upptåget följer på det andra och stöttas, så snart det blir det minsta utdraget, av en enastående och samtidigt kolugn och aspackad Sven Melander. Med sina torra komentarer och bakåtlutande humor kompletterar han Eva Rydberg suveränt.
Håkon Svenson gör den förbistrade äkta mannen John Laurin med ordentlig pondus. Tove Granditsky är strålande som Gustavs fru Louise. Och birollsinnehavarna Thomas Engelbrektson, Chistina Nordstrand och Kalle Rydberg, Evas son, ska heller inte glömmas bort. Hela uppsättningen luktar professionalism, från scengolvets spikar till pjäsens allra mest spetsfundiga skämt.
PETER JOHNSSON
Helsingborgs Dagblad Söndag 1 december 1996

Drinkblandning med skratt för livet

Det är med farser som med gamla viner: omgivningen ger den extra kryddan. När Palladium mitt i Malmö nu öppnarsig för teater så görs det på det enda tänkbara sättet - med ett skratt.
En vacker salong, en härlig scen och en atmosfär som lockar och doftar. Som ger trivsel och mys!
Och det som doftar i Avery Hoppwoods fars "Gröna HIssen" är just dryckjommen. Den rullande baren är välfylld med grönt, rött, svart, gult och annat strupvarmt i regnbågensfärger.
Och kring spritbaren samlas två par med problem, Laurins (Eva Rydberg och Håkon Svenson) och Edstrands (Sven Melander och Tove Granditsky) och så med jokern i leken Willy Lüning (Thomas Engelbrektson).
Livet är inte lätt, vi har alla problem i våra förhållanden och herr Edstrand i sin 40-tals klädsel och bankmannatillvaro är urtypen av byråkratiskt nollställdhet (Mellander).
Kompisen John Laurin (Håkon Svenson) är grabben med vyerna och sammanträder när hustrun frågar vad han sysslar med om kvällarna under sin ständiga kvällsfrånvaro. Då smyger han fia med vackra damer istället för att vara hemma och krama söta Eva Rydberg.
Och så tjosan!
Melander får råd och stöd av Håkon Svenson om hur hustrun ska tas och det vet man ju hur det slutar.
Melander tar tjuren (just det) vid hornen och tar en nattsittning - läs liggning - med sköna Wivianne Laurin alias Rydberg.
Till det behövs något uppiggande och då står baren där och viftar med sina drycker - och så är det liv i luckan och drinkblandningen är inte bara gröna hissen utan en jäkelblandning som får både Rydberg och Melander att se både det ena och andra, vilket är meningen när det ska till att sängskuttas.
Ja, så enkel och sedelärande är komdeifarsen "Gröna Hissen". Enkel ur den synpunkten att vi nog alla varit ute för liknande saker någon gång.
Det här är en komedifars som ska tas på allvar trots skrattsalvorna den drar ner i parti och minut. Den speglar människans längtan att förbättra och ändra sin personlighet och kanske bli en ny människa och komma ur sin stela och oformliga dagssituation.
Jag drar mig inte för att påstå att pjäsförfattaren Avery Hopwood speglar både 1800-talets och dagens mänskliga - och omänskliga - problem med den här storyn.
Den som påstår att det här är en lättviktig fars förstår inte att en fars skall vara lättviktig på ytan men dölja problem som vi alla berörs och kan ta lärdom av där vi sitter och skrattar åt oss själva på scen.
För det är just frågor storyn ställer: hur fungerar parförhållanden?, hur får man roligt i livet?, hur kan man få sig en rejäl tankeställare?
Första akten är en pärla rakt igenom och här har Eva Rydberg fenomenala utspel triumfer som skulle göra henne stor på världsscenerna.
Sven Melander sköter sin Edstrand-inledning på ett strålande sätt, han blir nörden vi alla i grunden sympatiserar med.
Håkon Svenson är stark i sitt utspel och har en röst à la givakt-manöver och Tove Granditsky är inte bara honungstilldragande att se på utan också en förvånansvärt bortglömd skådespelerska i Sverige.
problemet med föreställningen infinner sig direkt i andra akten då baksmällan slår till och Melander botar hammarslagen i sängläge.
Här undrar jag vad den annars duktige regissören Hans Bergström sysslat med? Det uppstår varken känsla av träsmak i munnen, annorlunda bakrussymptom och annat som uppstår efter en glad fest som når ut i salongen.
Här går tio minuter totalt bort och föreställningen tappar fart och styrka, fläkt och verklighetens kranka blekhet efter en kvälls utsvävning. Det räcker inte att ligga och vifta med tårna som Melander gör och ta sig om huvudet för att tona ner bullret omkring sig.
Här behövs en regiputsning och kanske en gemensam rackabajsare i ensemblegänget för att nya idéer ska förbättra bakruskänslan ut i salongen.
Manusbearbetningen svarar Jan Richter för och får mer än godkänt. Jag har ibillat mig att Jan Richter kan en hel del nöjeshistoria, men i det snygga programbladet skriver han: Om pjäsförfattaren Avery Hopwood har vi (vilka vi? vår anm) inte mycket mer att meddela än att han var född Ohio i Cleveland 28 maj 1882..."
Vi kan dock berätta att Avery Hopwood hade svensk släktanknytning på moderssidan och att hans rötter går tillbaka till mellansverige och att "Gröna Hissen" speglar en del av hans eget liv.
"Gröna Hissen" på Palladium är en fartig och kul historia som lär ut livets svåra och vansinniga konst.
Gå och se den för att få ett skratt för livet och försök sedan prova drinkblandningen på egen hand och du förstår att livet snabbt kan förändra både dig och din omgivning. Precis som det ska vara!
LARS C TISELL
Skånska Dagbladet Söndag 1 december 1996

Gröna Hissen redlöst rolig

Ett nytt komikerpar föddes på Palladium i Malmö i går. Eva Rydberg och Sven Melander.
Eva har visserligen regisserat Sven på Tobaksbolaget. Men det här är första gången de står på samma scen.
Inte oväntat visar det sig vara en perfekt kombination. Tala om personkemi!
Fullblodskomikern Eva Rydberg med sin obetalbara plastik och mimik, sin tajming och sitt bett i replikerna.
Och naturbegåvningen Sven Melander med sitt härliga kroppsspråk och sin sävliga framtoning. Man skrattar bara man ser honom.
Avery Hopwoods "Gröna Hissen" är en rätt ålderstigen komedi, hade sin urpremiär i USA redan 1918. Jan Richter har skickligt arbetat om den så att miljön nu är Malmö på det senare 40-talet. För en gammal malmöbo är det bitvis rena nostalgikicken
- tack för stillbildsreklamen i pausen! - och Håkan Anderssons scenografi andas också 40-tal. Detaljrikedomen är imponerande. Här har inget lämnats åt slumpen.
Själva pjäsen är rätt förutsägbar, men erfarne farsregissören Hans Bergström har fått rätt bra fart på farskarusellen. Inte minst i slutet av första akten, då fyllekalaset i den edstrandska våningen pågår för fullt och Eva och Sven spelar upp hela sitt komiska register. Tokerierna kulminerar i en fullständigt sanslös dans till takterna av "A slow boat to China".
Sven är oemotståndlig som stentråkig och mesig banktjänsteman, somm under alkoholens påverkan - Gröna Hissen är namnet på föreställningens dunderdrink - förvandlas till rena furien.
Och Eva är inte sämre som våpig och osjälvständig hemmafru, helt dominerad av sin vänsterprasslande make.
Mellan dessa två slår det bokstavliget talat gnistor. Deras komiska utlevelser är av den kalibern att den nästan tar andan ur åskådarna.
Men äkta paret Tove Granditsky / Håkon Svenson kompletterar de två huvudpersonerna förträffligt. Båda har scenisk rutin så det förslår, ingen slarvar bort sina repliker.
Det gäller också de de något mindre rollerna: Christina Nordstrand som förföriskt kurvigt hembiträde, Thomas Engelbrektson som uppvaktande kavaljer och arbetsovilligt stadsbud och Evas son Kalle som dennes skranglige assistent.
Gröna Hissen innehåller inga döda punkter och det är kort mellan skratten. Producenten Claes Schmidt bör ha succén som i en liten ask.
CHRISTER BORG Kvällsposten, Lördag30 november 1996

PALLADIUM